Familjerådgivning

Familjerådgivningen är en viktig förebyggande verksamhet på flera nivåer. MFoF anser att en väl utbyggd familjerådgivning som kan ta emot människor tidigt är viktigt både samhällsekonomiskt och för den enskilde. När råd och behandling vid relationsproblem ges i ett tidigt skede minskar belastningen på andra verksamheter i samhället, såsom socialtjänst, hälso- och sjukvård och försäkringskassa. Samtidigt som det på individnivå innebär ett ökat välbefinnande och en ökad förmåga att hantera framtida relationsproblem. På universell nivå kan familjerådgivningen genom sitt utåtriktade uppdrag ge breda folkbildade insater om relationer och relationsproblem på arenor som exempelvis mödravårdens, barnhälsovårdens och familjecentralens föräldrautbildningar. På selektiv nivå kan familjerådgivning istället rikta insatser mot särskilda grupper som identifierats av kommunen.

MFoF gör tolkningen att familjerådgivningen ska vända sig till alla som upplever problem i sina par- och familjerelationer.

Familjerådgivningens uppgift är att genom samtal medverka till att bearbeta samlevnadsproblem och konflikter i familjerelationer. Förutom samtal ingår att arbeta utåtriktat. Familjerådgivningens kompetens kan även i viss omfattning användas för andra ändamål. Det kan exempelvis vara en viktig tillgång för fortbildningsverksamheter, för andra personalgrupper inom socialtjänsten och liknande.

Samlevnadsbegreppet används ofta om parförhållanden, men inom familjerådgivning ska begreppet också kunna omfatta vidare familjerelationer. En funktionell familjerådgivning förväntas kunna ha positiva effekter på både kort och lång sikt. Kortsiktiga effekter kan vara bättre mående, lägre konfliktnivå eller högre grad av upplevt samförstånd. Långsiktiga effekter kan vara förbättrade uppväxtvillkor för barn eller minskat behov av andra samhällsinsatser.

Vilka metoder som ska användas inom familjerådgivning är inte specificerade i lagstiftning eller styrande dokument. MFoF bedömer att familjerådgivning kan organiseras med flera funktioner i syfte att nå så många människor som möjligt. Det är upp till varje ansvarig kommun att bestämma hur verksamheten ska organiseras.

Samtalen kan vara processinriktade och behandlande eller rådgivande beroende av önskemål och behov hos besökare. Familjerådgivningssamtal är idag ofta behandlande och bearbetande, men för individer som inte kan eller inte önskar ta del av behandling kan rådgivning erbjudas. I det fall en kommun tillhandahåller både behandling och rådgivning är det viktigt att skilja på funktionerna och de metoder som används.

Med behandlande samtal avses samtal som syftar till att skapa en förändringsprocess eller uppnå mål. Besökarna eller besökaren definierar målen och familjerådgivaren använder sin kompetens till att leda i önskad riktning. Rådgivande samtal syftar istället till att ge besökaren information och vägledning. Kvalificerad rådgivning kräver goda kunskaper och erfarenhet om relationell problematik och andra samhälleliga resurser och verksamheter.

Utifrån att familjerådgivningen riktar sig till just familjer får barn genom sin tillhörighet till en familj anses som inräknade i familjerådgivningens verksamhet. Trots detta deltar barn i familjerådgivning i mycket liten utsträckning. MFoF anser att metodutveckling för att säkerställa barns delaktighet och möjlighet till medverkan i familjerådgivning är nödvändig.

Barnkonventionen anger att barn inte ska betraktas som passiva objekt för vuxnas uppfostran och omsorger utan som självständiga och handlande individer med tidig förmåga att agera med sin omvärld. Barnrättsperspektivet ska i enlighet med barnkonventionen finnas med i alla sammanhang där frågor som rör barn behandlas. Konventionen sätter barnets behov framför föräldrarnas. Att tillämpa barnkonventionen handlar om att omsätta den till verklighet.

MFoF har tagit fram en digital informationsportal med material om barnkonventionens fyra grundprinciper. Materialet riktar sig bland annat till familjerådgivare och familjerättssekreterare och finns på MFoF:s webbplats: http://www.mfof.se/barnkonventionen Länk till annan webbplats..

Familjerådgivningen är en självständig verksamhetsgren men omfattas av socialtjänsten. Enligt 3 kap. 3 § SoL framgår att insatser inom socialtjänsten, såsom familjerådgivning, ska vara av god kvalitet.

Vidare framgår att för utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet samt att kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Lagstiftningen ställer således krav på uppföljning och utvärdering av de insatser som görs liksom på en anpassning av utbud och innehåll med hänsyn till utvecklingen i omvärlden. Respekten och lyhördheten för enskildas behov och önskemål är ett centralt kvalitetskriterium, som måste ges stor tyngd vid all kvalitetsutveckling inom socialtjänsten.

Socialstyrelsen har gett ut föreskrifter och allmänna råd för hur bland annat socialtjänsten ska arbeta med att systematiskt och förlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. (SOSFS 2011:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete)

Av 7 kap. 1 § framgår att arbetet med att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet ska dokumenteras.

Vidare framgår av allmänna råd till denna bestämmelse att socialnämnden bör med denna dokumentationen som utgångspunkt varje år upprätta en sammanhållen kvalitetsberättelse av vilken det bör framgå.

• hur arbetet med att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet har bedrivits under föregående kalenderår,
• vilka åtgärder som har vidtagits för att säkra verksamhetens kvalitet, och
• vilka resultat som har uppnåtts.

Vidare framgår att berättelsen bör ha en sådan detaljeringsgrad

• att det går att bedöma hur arbetet med att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra kvaliteten har bedrivits i verksamhetens olika delar, och
• att informationsbehovet hos externa intressenter tillgodoses.

Berättelsen bör hållas tillgänglig för den som önskar ta del av den.

Familjerådgivning ska bedrivas med tillräckliga resurser och med god tillgänglighet. Med tillgänglighet avses dels öppettider, telefontider och rimliga väntetider. Dels tillgänglighet i bemärkelsen anpassat till grupper med olika behov, såsom personer med fysiska eller kognitiva funktionsnedsättningar, personer som inte är svenskspråkiga, eller personer som har svårt att ta del av samhällets stöd.

Det är lämpligt att information om familjerådgivning finns lätt tillgänglig med telefonnummer och adress via kommunens webbplats eller där kommunen annonserar om sin verksamhet. Information om familjerådgivning bör även finnas på icke kommunala arenor.

Det bör tydligt och på flera språk annonseras mottagningstider och telefontider, uppgifter om vem som driver rådgivningen och vilken personal som finns, avgifter och vilka tjänster som kan tillhandahållas. Detta gäller såväl familjerådgivning som drivs av kommunen själv som den som har upphandlats.

I 3 kap. 3 § SoL anges att för utförande av socialtjänstens uppgifter krävs att det finns personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Det är däremot kommunerna själva som avgör vilka utbildningskrav som ska gälla för en familjerådgivare. Arbetet som familjerådgivare kräver dock stor erfarenhet av arbete med människor i kris och med människor med relationsproblem.

Kommunal familjerådgivning kan innehålla flera funktioner. Den kan erbjuda både behandling och rådgivning/vägledning. Om en kommun organiserar familjerådgivningen på ett sådant sätt kan det vara aktuellt med olika kompetenskrav för dessa funktioner.

I Socialstyrelsens handbok, Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete, för tillämpningen av föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete behandlas frågor om personal och kompetensförsörjning.

Den som vänder sig till familjerådgivningen ska kunna känna sig fullständigt trygg med att de uppgifter som lämnas där inte förs vidare. Enligt förarbetsuttalanden har det även ansetts viktigt att familjerådgivningen fortsättningsvis bedrivs som en självständig verksamhetsgren och inte inordnas i den övriga verksamheten inom socialtjänsten. Familjerådgivningen har därför en särskilt stark sekretess. Familjerådgivningens sekretessbestämmelser innehåller inte något skaderekvisit, dvs. verksamheten har vad man kallar ”absolut sekretess”. Sekretess inom kommunal familjerådgivning gäller för alla uppgifter som den enskilde har lämnat i förtroende eller som familjerådgivaren har hämtat in i samband med rådgivningen enligt 26 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Med anledning av den stränga sekretess som råder ska någon menprövning inte göras. Redan uppgiften att någon har vänt sig till Familjerådgivningen är sekretesskyddad.[2] En familjerådgivare för inga journaler i enskilda ärenden.

Den absoluta sekretessen innebär att de som söker familjerådgivning har rätt att vara anonyma. Familjerådgivningen har ingen rätt att kräva att de sökande ska uppge namn eller om de bor i kommunen. Det finns däremot inte något som hindrar familjerådgivaren att fråga om detta. Det är därför viktigt att familjerådgivaren först informerar de sökande om möjligheten att vara anonym. Att inte veta vad någon heter eller var man kan får tag i parterna kan ställa till problem, t.ex. vid debitering av avgift eller för att avboka en tid. Problemet ska dock inte överdrivas. I många fall kanske de sökande inte har några invändningar mot att lämna namn och adress. I andra fall kan familjerådgivaren be dem att uppge ett mobiltelefonnummer där de kan nås. Rådgivaren kan också be att sökanden betalar avgiften vid besöket. Familjerådgivaren kan också lämna över en inbetalningsblankett vid besöket som kan skickas in i efterhand.

Det finns bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som möjliggör att i ett fåtal fall lämna ut uppgifter som framkommit vid familjerådgivningen. MFoF beskriver dessa situationer nedan.

Bestämmelserna i OSL gäller inte enskild verksamhet. För att samma sekretess och tystnadsplikt ska gälla inom enskild eller privat bedriven familjerådgivning finns det en motsvarande bestämmelse i socialtjänstlagen. Denna bestämmelse gäller sådan enskild familjerådgivning som omfattas av begreppet familjerådgivning.

Av 15 kap. 2 § SoL framgår att den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning får inte obehörigen röja en uppgift som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen. Att en uppgift inte får röjas obehörigen innebär att om tillåtelse föreligger eller skyldighet att lämna uppgift stadgas i annan lagbestämmelse så får uppgiften lämnas ut. Den som bryter mot bestämmelsen kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken (BrB). Det gäller oavsett om familjerådgivningen omfattas av sekretess enligt OSL eller av tystnadsplikt enligt SoL.

Familjerådgivningen omfattas av en absolut sekretess vilket innebär att det finns en presumtion om att sekretess råder. Däremot finns det vissa bestämmelser i OSL som bryter familjerådgivningens sekretess.

I frågor som har betydelse för familjerådgivningen gäller att:

• en enskild kan alltid helt eller delvis häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne, om inte annat anges i denna lag, 12 kap. 2 § första stycket OSL, och
• sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning, 10 kap. 28 § OSL.

Det är viktigt att skilja på de situationer där familjerådgivaren är skyldig att göra anmälan enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL och de situationer där familjerådgivaren utan hinder av sekretess har möjlighet att, antingen på eget initiativ eller på begäran, lämna ut uppgifter till bl.a. polis- eller åklagarmyndigheten.

Absolut sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning, 10 kap. 28 § OSL. Bestämmelserna i 14 kap. 1 § SoL om anmälan av missförhållanden om barn som far illa utgör en sådan anmälningsskyldighet som bryter sekretess.

Anmälningsskyldigheten för familjerådgivare är dock mer begränsad än vad som gäller för andra verksamma inom socialtjänsten.

De som är verksamma inom familjerådgivningen är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet enligt 14 kap. 1 § andra stycket SoL. Anmälningsskyldigheten gäller alla former av sexuellt utnyttjande. Med hemmet avses här såväl föräldrahemmet som annat hem där barnet stadigvarande vistas. Om föräldrarna har gemensam vårdnad men bor på olika håll avses med hemmet båda föräldrarnas hem.

För uppgifter som familjerådgivaren får kännedom om som privatperson finns det inte någon anmälningsskyldighet. Eftersom familjerådgivaren inte har någon tystnadsplikt gällande uppgifter som familjerådgivaren får kännedom om som privatperson så bör han eller hon i de fallen anmäla till socialnämnden vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa enligt 14 kap. 1 c § SoL.