”En adoption pågår hela livet”

Gabriel är trettiotvå år och bor Stockholm men föddes i en liten stad i nordöstra Brasilien. Han adopterades till Sverige när han var tio månader.

- Jag har alltid vetat om att jag varit adopterad och vi har alla papper kvar sedan den tiden. Jag har varit väldigt priviligierad med att få växa upp med en svensk mamma som varit både min mamma, min pappa, min storebror och min allra bästa vän, allt i ett. Samtidigt som jag vetat om att jag även har en mamma och en storebror i Brasilien.

Tanken på samtalsstöd kom först när Gabriel tillsammans med sin dåvarande partner kom tillbaka från en återresa till Brasilien 2024, en resa där mötet med den brasilianska familjen rört upp många känslor och tankar. Gabriel blev dessutom stoppad i passkontrollen i São Paulo där det, för första gången, uppdagades att han fortfarande var brasiliansk medborgare men inte hade ett giltigt brasilianskt pass som krävs för att en medborgare ska få åka ut ur landet.

- Tack vare att min dåvarande sambo var så duktig i portugisiska kunde vi förklara situationen och fick till slut tillåtelse att åka. Men det var förstås väldigt omtumlande. Överlag har detta med identitet och mellanförskap varit jobbigt. Att känna att man inte är hundra procent svensk men heller inte hundra procent brasiliansk och bli ifrågasatt från båda håll.

Förstod mig bättre

Parallellt med alla dessa upplevelser var Gabriel inne i en period där den tidigare så nära kontakten med sin svenska mamma var inne i en svacka.

- Kanske för att vi varit så enormt tajta tidigare. Det blev en omställning för båda parter att jag blivit vuxen och har ett eget liv. Till slut var det så svårt att jag funderade på att helt bryta kontakten, för varje gång vi sågs blev det bara jobbigt. I det läget såg min exsambo en annons om samtalsstödet och jag nappade direkt. Marlene, den samtalspartner jag fick på Apoteksgården, förstod mig på ett sätt som andra psykologer utan kunskap om adoptivfrågor inte har gjort.

Någon nervositet kände han heller inte inför samtalen.

- Nej, jag är förskollärare och van att prata inför folk så jag bara babblade på. Det var faktiskt så att Marlene efter vårt första samtal kommenterade det hela med att: Vad bra att du fått sätta ord på hela ditt liv, nu ska vi se om vi inte kan sätta känslor på alla dina ord, skrattar Gabriel.

Många känslor har det blivit.

- Ja, våra samtal har pågått under ett års tid och jag har ringt till Marlene både när jag varit vansinnigt arg och när jag varit ledsen och hon har varit fantastisk på att kunna tackla alla mina känslostormar.

Pågår hela livet

Samtalen har även hjälp Gabriel att se på sin adoption på ett lite annat sätt.

- I grunden tycker jag att adoption är nånting bra. Men man måste förstå att en adoption inte tar slut när man kommer till sitt nya land, utan är något som pågår hela livet. Ofta finns det ärr som sitter djupt, det ser jag även i mitt jobb som förskollärare och som kan påverka hur du närmar dig människor, vilken tillitsförmåga du har, separationsångest och så vidare.

Våga prova

Vad har du för råd till andra som funderar på samtalsstöd och kanske gruvar sig?

- Jag skulle uppmuntra dig att prova. Det värsta som kan hända är ju bara att du inser att det här med att prata med någon inte är för just dig. Men för mig har det varit helt fantastiskt. Nu i somras var jag och min svenska mamma på semester i Danmark tillsammans och vi hade det jättetrevligt. Det hade aldrig varit möjligt för ett år sen.

- Jag har också rekommenderat samtalsstödet till fler kompisar som är adopterade. Marlene och hennes kollegor är superproffsiga, och det är också därför jag ställer upp på den här intervjun. Jag har fått så mycket av detta stöd, så kan ge tillbaka på nåt sätt så vill jag göra det.

Gabriel smider dessutom planer på att åka tillbaka till Brasilien.

- Ja så fort det går, men det har varit mycket jobb med att återskapa mitt brasilianska pass och att ordna med röstkort till brasilianska val, och samtidigt övertyga myndigheterna att jag bott i Sverige så länge att jag inte behöver göra brasiliansk värnplikt, det som medborgare annars har en skyldighet att göra. Men här har jag fått fint stöd av den brasilianska ambassaden.

- Jag planerar en återresa så snart mitt brasilianska pass är färdigt. Min dröm är att någon gång kunna åka tillbaka och uppleva landet alldeles själv. Men jag måste bli lite bättre på portugisiska först, avslutar Gabriel.