Samtalsstöd för adopterade och adoptivföräldrar

Gabriel Florwald är en av över 1000 personer som använt det samtalsstöd som MFoF erbjuder adopterade och adoptivföräldrar. Nu vill han uppmuntra andra att ta chansen.

–Jag har fått fin hjälp att reda ut mina känslostormar av en psykolog som verkligen förstår adoption, berättar Gabriel.

Gabriel är 32 år och bor Stockholm, men föddes i en liten stad i nordöstra Brasilien. Han adopterades till Sverige när han var tio månader.

– Jag har alltid vetat om att jag varit adopterad och vi har alla papper kvar sedan den tiden. Jag har varit väldigt priviligierad med att få växa upp med en svensk mamma som varit både min mamma, min pappa, min storebror och min allra bästa vän, allt i ett. Samtidigt som jag vetat om att jag även har en mamma och en storebror i Brasilien.

Tanken på samtalsstöd kom först när Gabriel tillsammans med sin dåvarande partner kom tillbaka från en återresa till Brasilien 2024, en resa där mötet med den brasilianska familjen rört upp många känslor och tankar. Gabriel blev dessutom stoppad i passkontrollen i São Paulo där det, för första gången, uppdagades att han fortfarande var brasiliansk medborgare men inte hade ett giltigt brasilianskt pass som krävs för att en medborgare ska få åka ut ur landet.

– Tack vare att min dåvarande sambo var så duktig i portugisiska kunde vi förklara situationen och fick till slut tillåtelse att åka. Men det var förstås väldigt omtumlande. Överlag har detta med identitet och mellanförskap varit jobbigt. Att känna att man inte är hundra procent svensk men heller inte hundra procent brasiliansk och bli ifrågasatt från båda håll.

Förstod mig bättre

Parallellt med alla dessa upplevelser var Gabriel inne i en period där den tidigare så nära kontakten med sin svenska mamma var inne i en svacka.

– Kanske för att vi varit så enormt tajta tidigare. Det blev en omställning för båda parter att jag blivit vuxen och har ett eget liv. Till slut var det så svårt att jag funderade på att helt bryta kontakten, för varje gång vi sågs blev det bara jobbigt. I det läget såg min exsambo en annons om samtalsstödet och jag nappade direkt. Marlene, den samtalspartner jag fick på Apoteksgården, förstod mig på ett sätt som andra psykologer utan kunskap om adoptivfrågor inte har gjort.

Någon nervositet kände han heller inte inför samtalen.

– Nej, jag är förskollärare och van att prata inför folk så jag bara babblade på. Det var faktiskt så att Marlene efter vårt första samtal kommenterade det hela med att: Vad bra att du fått sätta ord på hela ditt liv, nu ska vi se om vi inte kan sätta känslor på alla dina ord, skrattar Gabriel.

Många känslor har det blivit.

– Ja, våra samtal har pågått under ett års tid och jag har ringt till Marlene både när jag varit vansinnigt arg och när jag varit ledsen och hon har varit fantastisk på att kunna tackla alla mina känslostormar.

Pågår hela livet

Samtalen har även hjälp Gabriel att se på sin adoption på ett lite annat sätt.

– I grunden tycker jag att adoption är nånting bra. Men man måste förstå att en adoption inte tar slut när man kommer till sitt nya land, utan är något som pågår hela livet. Ofta finns det ärr som sitter djupt, det ser jag även i mitt jobb som förskollärare och som kan påverka hur du närmar dig människor, vilken tillitsförmåga du har, separationsångest och så vidare.

Våga prova

Vad har du för råd till andra som funderar på samtalsstöd och kanske gruvar sig?

–Jag skulle uppmuntra dig att prova. Det värsta som kan hända är ju bara att du inser att det här med att prata med någon inte är för just dig. Men för mig har det varit helt fantastiskt. Nu i somras var jag och min svenska mamma på semester i Danmark tillsammans och vi hade det jättetrevligt. Det hade aldrig varit möjligt för ett år sen.

–Jag har också rekommenderat samtalsstödet till fler kompisar som är adopterade. Marlene och hennes kollegor är superproffsiga, och det är också därför jag ställer upp på den här intervjun. Jag har fått så mycket av detta stöd, så kan ge tillbaka på nåt sätt så vill jag göra det.

Gabriel smider dessutom planer på att åka tillbaka till Brasilien.

–Ja så fort det går, men det har varit mycket jobb med att återskapa mitt brasilianska pass och att ordna med röstkort till brasilianska val, och samtidigt övertyga myndigheterna att jag bott i Sverige så länge att jag inte behöver göra brasiliansk värnplikt, det som medborgare annars har en skyldighet att göra. Men här har jag fått fint stöd av den brasilianska ambassaden.

–Jag planerar en återresa så snart mitt brasilianska pass är färdigt. Min dröm är att någon gång kunna åka tillbaka och uppleva landet alldeles själv. Men jag måste bli lite bättre på portugisiska först, avslutar Gabriel.

För två år sedan kände Ing-Marie och Sören att de behövde ett kompletterande stöd i sitt föräldraskap, av någon som förstod adoptivfamiljens speciella förutsättningar. De googlade på vinst och förlust och trodde inte sina ögon när de såg sökresultatet: Kostnadsfritt, adoptionsspecifikt samtalsstöd för föräldrar. Idag är de mycket tacksamma över den hjälp de har fått:

–Vi har fått en bättre kommunikation med våra tonåringar och känt oss bekräftade i vårt föräldraskap: Dessutom har detta stärkt oss som par, berättar de.

Ing-Marie och Sören, som vill vara anonyma av omsorg om sina tonårsbarn, är två av ungefär 250 adoptivföräldrar som tagit del av stödet som funnits sedan 2022. Även om alla familjers situation är unika, visar sammanställningen att ungefär hälften sökt hjälp för att få stöd av någon som förstår adoptionsproblematik samt för att hantera känslor kopplade till detta. Två av fem har även sökt för att hantera känslor kopplade till adoption, relationsproblem och föräldraskap.

Det mest centrala temat är en känsla av otillräcklighet och osäkerhet. Föräldrar som genomgått en lång och krävande adoptionsprocess beskriver att de förberett sig noggrant, men ändå möter en verklighet som är mer komplex än de förväntat sig. En vanlig upplevelse är att föräldrar känner sig misslyckade när de inte omedelbart kan trösta eller knyta an till sitt barn på det sätt de hoppats. Vidare beskrivs hur intensiva känslouttryck hos barnet, särskilt i tonåren, kan bli mycket påfrestande.

Ing-Marie och Sören har två barn, Lilly och Lena, som båda är adopterade från Kina. Deras historia påminner om många adoptivfamiljers, med längtan och besvikelser, med svåra beslut och oro, med glädje och nya möjligheter. Under åren har det också funnits en rad utmaningar, både fysiska och psykiska.

Svårt vid förändringar

–Hos oss har det stundtals varit jobbigt, speciellt vid större förändringar, som till exempel när det varit dags att börja högstadiet eller gymnasiet, berättar Sören som får medhåll av Ing-Marie:

–Vi kände oss otillräckliga vilket säkert är en känsla vi delar med många föräldrar, oavsett om man adopterat eller inte. Men vi sökte efter ett samtalsstöd som även hade adoptivperspektivet och trodde knappt det var sant när vi såg att stödet fanns – och att det dessutom var gratis!

Från början kände de stort behov av återkommande stöd och fick möjligheten att gå på samtal ungefär en gång per månad. Sedan har samtalen blivit mindre frekventa och idag har de paus under sommaren men har ett nytt samtal inbokat i höst när yngsta dottern börjar gymnasiet.

Blivit lyfta

–Varje gång vi haft samtalet känner vi samma sak, en lättnad, att vi blivit lyfta. Det är skönt att få prata med en psykolog. Vi har fått perspektiv på det som händer och en förklaring till att starka känslor och rädsla för förändringar och att bli övergiven beror på tidigare separationer.

–Sedan händer det så oerhört mycket i tonåren. Vi har varit med om så mycket de här två åren när våra barn börjat frigöra sig, testat gränser och tagit sig utanför det trygga familjelivet. Nu väntar nya utmaningar, nya förändringar när det är dags för gymnasiet respektive att snart flytta hemifrån., konstaterar Sören.

Våga prova

Paret vill också uppmuntra andra adoptivföräldrar som känner behovet att våga prova samtalsstödet, eftersom det gett dem så mycket.

–Ja, förutom att vi fått stöd som adoptivföräldrar, så har dessa samtal även stärkt oss som par. Vi känner att vi är ett team som kompletterar varandra!” berättar Ing-Marie.

–Psykologen har ju dessutom sekretess, så man kan vara trygg att det man resonerar om stannar där. Vi har också pratat om saker som varit utmanande och känsliga. Som förälder förväntas man att alltid vara den där kloka, stabila och reagera på rätt sätt, även när de testar både gränser och tålamod.

–Det är då skönt att få prata med någon som vet vad detta beteendet kan bero på och vi som föräldrar får möjlighet att sätta ord på våra känslor , avslutar Sören.