Vårdnad, boende och umgänge

I ett ärende där socialnämnden ska pröva om ett avtal mellan föräldrarna om vårdnad, boende eller umgänge ska godkännas bör handläggaren träffa föräldrarna. I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge fanns rekommendationer om detta under rubriken ”Personligt sammanträffande”. I de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge finns dessa rekommendationer under rubriken ”Samtal med föräldrarna”. Genom förändringen vill MFoF förtydliga att de allmänna råden inte utesluter digitala möten om nämnden bedömer att det är lämpligt i det enskilda ärendet.

Det kan finnas många skäl till varför det är lämpligt med digitala möten t.ex. om föräldrarna bor långt ifrån varandra eller då det förekommer skyddade personuppgifter i ärendet. Även om det är önskvärt med digitala möten i ett avtalsärende behöver handläggaren säkerställa att det är rätt personer som deltar i samtalet och att samtalet kan genomföras på ett bra sätt, så att socialnämnden/handläggaren kan värdera uppgifterna och ta ställning till om avtalet ska godkännas. Användning av digitala verktyg för kommunikation aktualiserar även frågor om IT-säkerhet och sekretess. Det kan därför vara bra att rådfråga personer som är ansvariga för dessa frågor inom den egna verksamheten.

Om det är ett ärende där barnet och föräldrarna har anknytning till eller befinner sig i ett annat land behöver socialnämnden inledningsvis ta ställning till om den, förutom sin nationella behörighet utifrån folkbokföringen, har internationell behörighet att fatta beslut om vårdnad, boende och umgänge för barnet. Om den svenska socialnämnden är behörig att fatta beslut i dessa frågor avseende barnet kan handläggaren i det enskilda ärendet vilja ta kontakt med en förälder som befinner sig i ett annat land.

Under Webbinarium om nationella och internationella VBU-frågor och i handboken om vårdnad, boende och umgänge finns information och stöd om hur ärenden med internationell anknytning ska och kan handläggas. Det är även möjligt att rådfråga Utrikesdepartementet och deras enhet för konsulära och civilrättsliga ärenden (UD-KC), som fungerar som centralmyndighet för internationella familjerättsfrågor. Svenska konsulat eller ambassader utomlands har ingen skyldighet att bistå socialnämnden i avtalsärenden med t.ex. videosamtal eller identifiering.

I ärenden där det är lämpligt med digitala möten kan även frågan om digital signering bli aktuell. Ett avtal enligt 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§ FB ska vara skriftligt. Ordet "skriftlig", när det är fråga om förfaranderegler, används vanligtvis för att utesluta muntliga rutiner och utesluter därmed inte användning av elektroniska rutiner. Detta kan jämföras med när det krävs att en handling är "undertecknad", t.ex. vid undertecknande av ett testamente. Ordet ”undertecknad” innefattar inte elektroniska rutiner (SOU 1996:40 Elektronisk dokumenthantering s. 93 ff.). Eftersom det inte finns ett krav på undertecknande i lagtexten bör det vara möjligt med digital signering i avtalsärenden. Precis som vid digitala möten behöver handläggaren säkerställa att kraven på IT-säkerhet och sekretess upprätthålls. Eftersom det är relativt obeprövat med digitalt signerade avtal inom familjerätt kommer framtiden att utvisa om det finns några svårigheter med att få avtalen registrerade eller accepterade hos andra myndigheter. MFoF har dock fått information om att digitalt signerade avtal om vårdnad har accepterats som underlag för registrering av vårdnadshavare för barn hos Skatteverket.

Den första juli 2025 trädde den nya socialtjänstlagen i kraft. I nya socialtjänstlagen är insatser ett samlingsnamn för rådgivning, omsorg, vård, stöd och annan hjälp till enskilda (10 kap. 1 § SoL). MFoF:s bedömning är att samarbetssamtal därmed är att definiera som en insats. Insatser för personliga behov kan ges efter behovsprövning (11 kap. 1 § SoL) eller utan föregående individuell behovsprövning (11 kap. 5 § SoL). De allmänna råden om samarbetssamtal har anpassats för att bättre överensstämma med hur en insats utan individuell behovsprövning inleds, för det fall socialnämnden beslutar om att erbjuda samarbetssamtal på det sättet.

”Verka för att den andre föräldern samtycker till samtal”

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge framgick att om en av föräldrarna till ett barn vänder sig till socialnämnden med begäran om samarbetssamtal, bör nämnden verka för att den andra föräldern samtycker till att samtal kan komma till stånd, om sådana samtal bedöms vara till barnets bästa. I de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge anges istället att om en av föräldrarna till ett barn vänder sig till socialnämnden med begäran om samarbetssamtal, bör nämnden så snart som möjligt ge den andra föräldern information om samarbetssamtal och möjlighet att samtycka till samtalen.

Anledningen till förändringen är att MFoF, utifrån inkomna remissvar, såg ett behov av att förtydliga vad det innebär att verka för att en person ska kunna samtycka till en frivillig insats. Detta förtydligas nu genom att socialnämnden så snart som möjligt bör ge den andra föräldern information om samarbetssamtal och möjlighet att samtycka till samtalen. Enligt 2 kap. 4 § SoL ska socialtjänsten arbeta förebyggande och vara lätt tillgänglig. För att bidra till att samarbetssamtal blir en lätt tillgänglig insats kan socialtjänsten behöva hjälpa föräldrarna, så att en bristande kontakt mellan föräldrarna eller svårigheter med att lämna in en digital ansökan inte hindrar dem från att få tillgång till samarbetssamtal.

”När samarbetssamtal kan ifrågasättas”

Om socialnämnden har beslutat att erbjuda samarbetssamtal som en insats utan individuell behovsprövning behöver kommunen erbjuda föräldrarna samarbetssamtal när båda föräldrarna har samtyckt till ansökan, om de uppfyller de formella kriterierna för att ta del av insatsen. Det behöver dock i ett inledande skede vara möjligt att bedöma hur samarbetssamtalen kan genomföras på ett säkert och lämpligt sätt. Om det inte är möjligt att genomföra samarbetssamtalen på ett säkert och lämpligt sätt behöver insatsen avbrytas.

I förarbetena nämns att det i vissa fall kan vara olämpligt med samarbetssamtal, t.ex. om en av föräldrarna har misshandlat eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andra föräldern (prop. 1997/98:7 s. 41 och prop. 2020/21:150 s. 164). Samarbetssamtalen bör därför, enligt de nya allmänna råden, inledas med att socialnämnden ställer frågor till föräldrarna, var och en för sig, i syfte att klarlägga om det förekommer eller har förekommit hot, våld eller annat övergrepp inom familjen. Nämnden bör även ställa frågor i syfte att klarlägga om det förekommer eller har förekommit missbruk, psykisk ohälsa eller någon annan problematik i familjen.

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge var de allmänna råden formulerade så att dessa frågor ställdes inför att samarbetssamtalen inleddes. Rekommendationerna fanns under rubriken ”När samarbetssamtal kan ifrågasättas”. Dessa frågor om våld m.m. och den lämplighetsbedömning som de är en del av är fortfarande av stor vikt, men enligt de nya allmänna råden genomförs detta inom ramen för insatsen, inte inför att insatsen påbörjas.

Även om båda föräldrarna har samtyckt till samarbetssamtal kan socialnämnden, utifrån svaren på frågorna, behöva överväga om det krävs anpassningar för att samtalen ska kunna genomföras på ett säkert och lämpligt sätt, eller om insatsen behöver avbrytas. För att insatsen ska anses påbörjad och därmed senare ska kunna avslutas behöver någon form av samtal ha genomförts, ej enbart skriftlig kontakt. I vissa situationer kan det vara möjligt att fortsätta med samarbetssamtalen men med vissa anpassningar, t.ex. digitala lösningar, enskilda samtal eller sk. skyttelmedling, som medför att insatsen som föräldrarna har önskat ändå kan genomföras på ett säkert och lämpligt sätt. Först efter att frågorna har ställts till föräldrarna, var och en för sig, och samtalsledaren bedömer att det utifrån svaren är lämpligt med gemensamma samtal, kan gemensamma samtal påbörjas.

”Väntetid”

Av tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge framgick att den person som ska vara samtalsledare bör erbjuda barnets föräldrar ett första samtal så snart det är möjligt och alltid inom två veckor från det att föräldrarna har kontaktat socialnämnden eller nämnden har fått ett uppdrag från domstolen att anordna samarbetssamtal. Dessa rekommendationer angavs under rubriken ”Väntetid”. I de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge anges istället att barnets föräldrar bör erbjudas ett första samarbetssamtal så snart det är möjligt. Samtalet bör äga rum inom tre veckor från det att båda föräldrarna har samtyckt till samtal eller nämnden har fått ett uppdrag från domstolen att anordna samarbetssamtal.

I MFoF:s kontakt med yrkesverksamma har myndigheten fått kännedom om att det fanns en otydlighet i de tidigare allmänna råden, dels avseende från vilken tidpunkt tidsfristen ska beräknas och dels om föräldrarna bör få ett erbjudande inom två veckor eller om det första samtalet bör äga rum inom två veckor. Detta har vi försökt förtydliga i nuvarande allmänna råd.

MFoF har även fått kännedom om att socialnämnderna har svårt att genomföra ett första gemensamt samarbetssamtal eller enskilda samtal med båda föräldrarna inom två veckor och har därför ändrat tidsfristen till tre veckor. Som framgår av de allmänna råden bör barnets föräldrar även fortsättningsvis erbjudas ett första samarbetssamtal så snart det är möjligt. Tidsfristen innebär dock att socialnämnden senast inom tre veckor från det att båda föräldrarna har samtyckt till samtal eller nämnden har fått ett uppdrag från domstolen att anordna samarbetssamtal bör ha genomfört två enskilda samtal eller ett gemensamt samtal med föräldrarna. Socialnämnden bör erbjuda föräldrarna samtalstider så att samtalen kan genomföras inom den angivna tidsfristen. Om föräldrarna inte har möjlighet att delta i samtal vid dessa tillfällen kan senare samtalstider erbjudas.

I 6 kap. 2 a § FB anges att barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Enligt 6 kap. 2 b § första stycket FB ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Barnet har rätt att vara delaktigt på detta sätt i samtliga frågor som är föremål för prövning, dvs. vårdnad, boende och umgänge, men även i frågor som rör förfarandet i övrigt (se prop. 2020/21:150 s. 130). Enligt 6 kap. 2 b § andra stycket FB ska barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

I 11 kap. 10 § första stycket gamla SoL (2001:453) framgick att om ett barn inte framförde sina åsikter skulle hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den formuleringen finns inte kvar i nya socialtjänstlagen.

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge angavs att utredaren i avtalsärenden borde bilda sig en uppfattning om barnets inställning genom att prata med föräldrarna, om det inte var möjligt att tala direkt med barnet. Vid utredning enligt 6 kap. 19 § FB angavs att barnet kunde komma till tals t.ex. genom att utredaren samtalar med personer i barnet omgivning som känner barnet väl, om utredaren bedömde att det var olämpligt att tala direkt med barnet.

Med anledning av ändringen i nya socialtjänstlagen och skälen till den ändringen anges i de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge att i det fall barnet inte har förmåga att ge uttryck för sina åsikter, trots att goda förutsättningar för det har skapats, bör socialnämnden bilda sig en uppfattning om barnets åsikter genom att prata med föräldrarna eller, i utredningar enligt 6 kap. 19 FB, andra i barnets omgivning som känner barnet väl. Möjligheten att prata med föräldrarna om barnets åsikter när barnet inte kan framföra dem själv till handläggaren/utredaren finns i de nya allmänna råden i avsnitten om samarbetssamtal, avtal, upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning.

Skälen till ändringen och varför formuleringen har tagits bort i nya socialtjänstlagen förklaras i förarbetena till nya socialtjänstlagen (prop. 2024/25:89 s. 230 ff.):

I förarbetena till 11 kap. 10 § gamla SoL (2001:453) understryker regeringen att barnet aldrig ska vara skyldigt att framföra sina åsikter, utan bara ges möjlighet att göra det. Förhållandet i det enskilda fallet kan vara sådant att barnet av någon anledning inte kan, dvs. inte är i stånd att bilda egna åsikter, eller inte vill framföra sina åsikter. I sådana fall behöver barnets inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Detta kan ske genom inhämtande av uppgifter från barnets närstående eller någon annan företrädare för barnet. Vidare kan inställningen klarläggas genom dokumentation av vad barnet tidigare har framfört, t.ex. till socialtjänsten. Med hänsyn till principen om barnets bästa är det angeläget att barnets inställning klargörs på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmanderätt (prop. 2012/13:10 s. 37 och 38).

Av artikel 12 i barnkonventionen framgår att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och särskilt beredas möjlighet att höras i alla frågor som rör barnet och att hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad. Däremot anges det inte i barnkonventionen att barnets åsikter ska klarläggas på annat sätt om barnet inte vill framföra sina åsikter. Av barnrättskommitténs allmänna kommentar framgår att ett av de grundläggande kraven för genomförandet av artikel 12 i barnkonventionen är att barnet aldrig ska tvingas att uttrycka sina åsikter (CRC/C/GC/12, p. 134). Av kommentaren framgår vidare att barnet har rätt att avstå från att utöva sin rättighet. Att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet. Konventionsstaterna ska säkerställa att barnet får all den information och rådgivning som behövs för att fatta det beslut som är till förmån för barnets bästa (CRC/C/GC/12, p. 16).

Regeringen konstaterar att det är en rättighet, inte någon skyldighet, för barnet att uttrycka sina åsikter. Däremot innebär denna rättighet en skyldighet för dem som utreder ett ärende att skapa förutsättningar för att barnet ska kunna ta ställning till om han eller hon vill uttrycka sin åsikt. Som Rädda barnen konstaterar är barnets rätt till relevant information en förutsättning för att han eller hon ska kunna uttrycka sina åsikter i en fråga. Först när barnen fått all information kan de ta ett informerat beslut om huruvida de ska framföra sin åsikt eller inte. Det är därför viktigt att ta reda på om barnet kunnat ta emot och förstått den information som lämnats.

Det kan finnas många skäl till att ett barn väljer att inte framföra sin åsikt. Flera remissinstanser, bl.a. Barnafrid och Jämställdhetsmyndigheten, lämnar synpunkter om att det kan vara svårt för ett barn att göra sin röst hörd, exempelvis på grund av lojalitetskonflikter i förhållande till vårdnadshavare eller vid särskilt utsatta situationer som t.ex. hedersrelaterat våld och förtryck. För att ge barnet förutsättningar att uttrycka sina åsikter ska ansvariga aktörer, enligt regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, ha kunskap om hur denna rättighet ska förverkligas i den egna verksamheten (prop. 2009/10:232 s. 13). Det innebär att det måste finnas kunskap om och utarbetade arbetssätt för hur barnets åsikter kan inhämtas på bästa sätt, utifrån barnets ålder och mognad. Det är viktigt att miljön känns trygg för barnet och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsättningar, så som också Specialpedagogiska skolmyndigheten och Synskadades riksförbund poängterar. Som Jämställdhetsmyndigheten tar upp kan flera samtal behöva erbjudas för att inte riskera att viktig information förloras. Av barnrättskommitténs allmänna kommentar framgår att detta inte minst gäller för barn som har en funktionsnedsättning. Barnen ska förses med de kommunikationsverktyg som behövs för att de lättare ska kunna uttrycka sina åsikter, och det ska möjliggöras för dem att använda dessa verktyg (CRC/C/GC/12, p. 21). Barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få möjligheter att höras begränsas inte till tal utan kan inhämtas genom olika uttrycksmedel enligt artikel 13 i barnkonventionen. Även av förarbetena framgår att barnet kan framföra sina åsikter på olika sätt, det kan ske muntligen, skriftligen eller på något annat sätt (prop. 2012/13:10 s. 135).

Om det har skapats goda förutsättningar för ett barn att uttrycka sina åsikter och barnet väljer att inte göra det, anser regeringen att detta ska respekteras och att barnets åsikter inte ska försöka klarläggas på annat sätt.

Som regeringen konstaterar ovan är det en skyldighet för socialnämnden att skapa förutsättningar för barnet att uttrycka sina åsikter. I det enskilda fallet kan dock omständigheterna vara sådana att barnet inte har förmåga att ge uttryck för sina åsikter, inte ens om förutsättningar skapats t.ex. med hjälp av kommunikationsverktyg. Barnets åsikter får i sådana fall så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt.

Även i förarbetena till föräldrabalken behandlas frågan om hur barnet åsikter inhämtas i ärendet (prop. 2020/21:150 s. 132):

När det gäller barn som är i stånd att bilda egna åsikter men som inte har förmåga att ge uttryck för dessa, får barnets åsikter så långt det är möjligt hämtas in på annat sätt. Utredningen kan då kompletteras genom samtal med personer i barnets omgivning som känner barnet väl. Förhållandena i det enskilda fallet kan även vara sådana att barnet inte vill framföra sina åsikter. Barnet är aldrig skyldigt att framföra sina åsikter, utan ska ges möjlighet att göra det (se prop. 2012/13:10 s. 38). Det bör framgå av dokumentationen om barnet har valt att inte framföra några åsikter. En annan sak är att domstolen eller socialnämnden då ändå kan behöva hämta in information från andra än barnet för ett fullödigt beslutsunderlag – för att kunna bedöma vad som är barnets bästa och för att få underlag för ett materiellt riktigt beslut. Det kan t.ex. innebära att uppgifter hämtas in från barnets närstående eller att uppgifter hämtas från dokumentation av vad barnet tidigare har framfört. Med hänsyn till principen om barnets bästa är det angeläget att barnets åsikter kan klargöras, samtidigt som det sker på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmande

MFoF gör bedömningen att det finns ett stort värde av att lyfta vikten av barnets åsikt i samtalen med föräldrarna om barnet inte kan framföra sina åsikter till socialnämnden, samtidigt som det är viktigt att respektera ett barns beslut att inte delta i samtal eller uttrycka sina åsikter. För att tillgodose detta finns det skrivningar i de allmänna råden om samtal om barnets åsikter i ärenden där barnet inte kan framföra dem själv. Det kan vara så att handläggaren har försökt genomföra samtal med ett barn men att barnet på grund av ålder eller funktionsnedsättningar inte kan framföra sina åsikter, trots att förutsättningar har skapats med kommunikationsverktyg eller liknande hjälpmedel. Om det finns uppgifter som kan ge en bild av barnets åsikter är det relevant för handläggaren/utredaren att ta del av dessa uppgifter. Det finns även ett värde i att poängtera vikten av barnets åsikter i samtalen med föräldrarna.

Barnets rätt till information

Det finns även nya allmänna råd om att socialnämnden, i det fall inget samtal med barnet äger rum, bör upplysa föräldrarna om barnets rätt till information och rätt att framföra sina åsikter. Nämnden bör även verka för att föräldrarna ger barnet information med utgångspunkt från dess förutsättningar och behov. I det enskilda samtalet kan handläggaren/utredaren förklara för föräldrarna vilka rättigheter barnet har enligt lag och hur informationen kan anpassas till barnet. Att barnet får information är både viktigt för att barnet ska kunna ta ställning till om det vill delta i samtal och framföra sina åsikter, men även för att barnet ska kunna förstå frågorna och därmed kunna bilda sig en uppfattning.

Enligt 6 kap. 2 b § FB ska barnet få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Enligt artikel 12 ska konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.

Att barnet får information är avgörande för att skapa delaktighet och en förutsättning för att barnet ska kunna uttrycka sin åsikt. Genom information ges barnet en möjlighet att sätta sig in i en fråga, bilda sig en uppfattning och uttala sig. I praktiken kommer många gånger barnets föräldrar vara de som först förmedlar information till barnet. Föräldrarna bör uppmärksammas på vikten av att information förmedlas på ett sätt som är till barnets bästa. Det går inte att ange någon bestämd ålder för när ett barn bör ges information och möjlighet att framföra sina åsikter. Detta får bedömas från fall till fall. Utgångspunkten måste vara att barn kan bilda åsikter, även om barnet kanske inte kan uttrycka dessa åsikter verbalt. För att barnet ska kunna förstå och kunna ta till sig informationen behöver den anpassas till barnets ålder, mognad och övriga förutsättningar. Barnet ska ges förutsättningar att vara delaktigt och barnet ska skyddas i sitt deltagande, inte skyddas genom att hindras från delaktighet (prop. 2020/21:150 s. 130 f.).

Även FN:s Barnrättskommitté anser att det är av central betydelse att de som är ansvariga för att höra barnet, samt barnets föräldrar eller vårdnadshavare, informerar barnet om de frågor det gäller, vilka valmöjligheter som finns och vilka beslut som kan komma att fattas, samt vad de kan få för följder. Detta eftersom denna rätt till information är själva förutsättningen för att barnet ska kunna göra ett informerat val (se FN:s Barnrättskommittés allmänna kommentarer nr. 12).

Uppgifter från olika register är ett relevant underlag för socialnämndens och domstolens riskbedömning och bedömning av barnets bästa. Utgångspunkten för MFoF är därför att de allmänna råden bör rekommendera inhämtning av uppgifter från socialnämndens register samt från polisens misstanke- och belastningsregister i den utsträckning som lagstiftningen tillåter.

Det finns ett antal regler att förhålla sig till när handläggaren hämtar in registeruppgifter i sitt ärende. Det finns regler om socialnämndens utredningsskyldighet men även regler som är avsedda att slå vakt om respekten för privatliv och familjeliv, vilket innefattar sekretessregler och regler om behandling av personuppgifter. Därutöver finns kommunens egna behörighetsregler som påverkar hur handläggaren praktiskt får tillgång till uppgifter i socialnämndens egna register. Vid framtagning av de nya allmänna råden har MFoF beaktat både värdet av registeruppgifter som underlag i en utredning och individens rätt till privatliv och skydd av sin personliga integritet.

Uppgifter från socialnämndens register om barnet och föräldrarna

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge var rekommendationerna för inhämtning av registeruppgifter formulerade på olika sätt vid avtal enligt 6 kap. 17 a § FB, upplysningar enligt 6 kap. 19 § FB, upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning enligt 6 kap. 19 § FB. För att skapa enhetlighet och tydlighet innehåller de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge enhetliga rekommendationer om att socialnämnden respektive utredaren i samtliga av dessa fyra typer av ärenden bör hämta in uppgifter om barnet och föräldrarna från nämndens register.

Uppgifter från socialnämndens register om en ny partner eller någon annan person i barnets närhet

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge fanns rekommendationerna om inhämtning av registeruppgifter om ny partner formulerade på olika sätt vid upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning enligt 6 kap. 19 § FB. Rekommendationen i de nya allmänna råden är att socialnämnden respektive utredaren, vid avtal enligt 6 kap. 17 a § FB, upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning enligt 6 kap. 19 § FB, bör överväga om det finns skäl att hämta in uppgifter om en ny partner eller någon annan person i barnets närhet från socialnämndens register.

Det finns ingen juridisk definition av ”ny partner”. I Socialstyrelsens och MFoF:s handböcker och riktlinjer används begreppet ”ny partner” som ett begrepp för en förälders nya relation, utan att definiera den juridiskt. Det medför att handläggaren, i sin bedömning av om uppgifter bör hämtas in om en ny partner från socialnämndens register, behöver ta hänsyn till i vilken omfattning partnern har del i barnets liv. Det avgörande är inte att personen är en ny partner till en förälder utan om den nya partnern bedöms kunna få en inverkan på barnet och barnets tillvaro. Av samma anledning kan handläggaren hämta in uppgifter från nämndens register om någon annan person i barnets närhet, om den personen på motsvarande sätt som en partner har en stor del i barnets liv.

Vid inhämtandet av uppgifter från olika register behöver handläggaren ta hänsyn till den enskildes rätt till skydd för sitt privatliv och sin personliga integritet (se 1 kap. 2 § fjärde stycket och 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen). När handläggaren överväger om det finns skäl att hämta in uppgifter om en ny partner eller en annan person i barnets närhet kan vägledning för detta övervägande hämtas från den lagstadgade intresseavvägningen vid inhämtande av uppgifter från polisens misstanke- och belastningsregister. En myndighet som har rätt att få uppgifter ur misstanke- och belastningsregistret ska i varje särskilt fall noga pröva behovet av information. En begäran om att få ta del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger den olägenhet det innebär för den som berörs (7 § lag (1998:620) om belastningsregister och 6 § lag (1998:621) om misstankeregister). Även om en handläggare i och för sig har rätt att få tillgång till uppgifter i ett ärende av visst slag, bör uppgifter inte inhämtas om ärendet kan avgöras utan att handläggaren har kännedom om vad som finns antecknat i registret. Handläggaren behöver alltid pröva om behovet av information kan tillgodoses på något annat, mindre ingripande sätt. Först om handläggaren kommer fram till att det inte finns ett tillräckligt bra alternativ bör uppgifter inhämtas från registret (prop. 1997/98:97 s. 156). Även proportionalitetsbedömningen i 5 § tredje stycket FL kan ge viss vägledning. Handläggaren behöver göra en bedömning av om inhämtandet av uppgifterna är proportionerligt i avvägningen mellan utredningens mål och den enskildes intresse, dvs. om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot (jfr. 5 § tredje stycket FL). I denna avvägning behöver handläggaren beakta hur viktiga personens registeruppgifter kan tänkas vara för frågans bedömning. Eftersom uppgifter inhämtas om andra personer än de som är aktuella i ärendet bör det ske med återhållsamhet (prop. 1996/97:124 s. 153).

Det finns flera faktorer som kan vara av betydelse vid övervägandet om uppgifter bör hämtas in avseende en ny partner eller en annan person i barnets närhet. Inledningsvis kan hänsyn tas till i vilken typ av ärende som inhämtandet av uppgifter sker. Det har då betydelse om det t.ex. är en utredning enligt 6 kap. 19 § FB där flera alternativ i fråga om vårdnad, boende och umgänge kan bli aktuella eller ett avtal enligt 6 kap. 17 a § FB där föräldrarna är överens i en viss fråga. Om föräldrarna t.ex. har ansökt om att socialnämnden ska godkänna ett avtal om ensam vårdnad för den ene föräldern har uppgifter om den andre förälderns nya partner inte samma relevans som i det fall avtalet reglerar att barnet ska bo hos den andre föräldern och dennes nya partner.

Det är relevant att se vilken relation barnet har till personen som utredaren överväger att hämta in uppgifter om. Det kan t.ex. vara en ny partner till en av föräldrarna eller en nära släkting till barnet.

Det är även av intresse att bedöma hur mycket kontakt den personen har med barnet. Det skulle t.ex. kunna vara så att barnet bor med den ene föräldern hos en nära släkting och att handläggaren av den anledningen överväger att hämta in uppgifter om den släktingen.

Om det har framkommit oroande uppgifter om en person i barnets närhet kan även det påverka handläggarens bedömning av om uppgifter ska hämtas in. Det kan t.ex. ha framkommit oroande uppgifter, i samtal med föräldrarna eller barnet, om den ene förälderns nya partner eller en nära släkting som delar hushåll med en av föräldrarna och som barnet kommer att ha en omfattande kontakt med.

Uppgifter från annan socialnämnd

Enligt 6 kap. 20 b § FB är en socialnämnd som har tillgång till uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av en fråga om vårdnad, boende eller umgänge skyldig att lämna sådana uppgifter på begäran av en socialnämnd som ska pröva ett avtal enligt 6 kap. 17 a § FB, lämna upplysningar enligt 6 kap. 19 eller 20 §§ FB eller utföra en utredning enligt 6 kap. 19 § FB. Utifrån det innehåller de nya allmänna råden rekommendationer om att socialnämnden respektive utredaren bör överväga om det finns skäl att hämta in uppgifter från någon annan socialnämnd. Även om den socialnämnd som har skyldighet att lämna ut uppgifter behöver bedöma om uppgifterna har relevans för vårdnads-, boende- eller umgängesfrågan innan uppgifterna lämnas ut, bör inhämtandet av uppgifter inte ske slentrianmässigt. En bedömning utifrån proportionalitetsprincipen behöver alltid göras vilket tydliggörs genom att nämnden bör överväga inhämtandet. Det som har skrivits ovan om övervägandet när uppgifter hämtas in om en ny partner eller någon annan person i barnets närhet kan ge vägledning även här.

Uppgifter från polisens misstanke- och belastningsregister

I tidigare allmänna råd (2017:51) om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge fanns rekommendationerna om inhämtning av uppgifter från polisens misstanke- och belastningsregister formulerade på olika sätt vid upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning enligt 6 kap. 19 § FB.

I de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge används samma rekommendation avseende både upplysningar enligt 6 kap. 20 § FB och utredning enligt 6 kap. 19 § FB, vilken är att socialnämnden respektive utredaren i regel bör hämta in uppgifter om föräldrarna från polisens misstanke- och belastningsregister samt överväga om det finns skäl att hämta in uppgifter om en ny partner. JO har uttalat att, med tanke på att en utredning om vårdnad görs för att utröna vad som är bäst för barnet, måste möjligheten att hämta uppgifter ur polisens belastnings- och misstankeregister även finnas beträffande en förälders sambo (JO 1989/90 s. 234). Vid bedömningen av om uppgifter ska inhämtas om föräldrarna eller en ny partner behöver handläggaren beakta den proportionalitetsbedömning som framgår av 7 § lag (1998:620) om belastningsregister och 6 § lag (1998:621) om misstankeregister. I övervägandet av om det finns skäl att hämta in uppgifter om en ny partner behöver handläggaren beakta i vilken typ av ärende som inhämtandet av uppgifterna görs, hur mycket kontakt den nya partnern har med barnet och om det har framkommit uppgifter i ärendet som medför att det finns skäl att hämta in uppgifter om denne.

Uppgifter i misstanke- och belastningsregistret ska lämnas ut om det begärs av en socialnämnd i ärenden om vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn (6 § första stycket 4 lag (1998:620) om belastningsregister och 11 § första stycket 8 b förordning (1999:1134) om belastningsregister respektive 5 § första stycket 2 lag (1998:621) om misstankeregister och 4 § första stycket 8 b förordning (1999:1135) om misstankeregister). Handläggaren ska i varje särskilt fall noga pröva behovet av information. En begäran om att få ta del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger den olägenhet det innebär för den som berörs (7 § lag (1998:620) om belastningsregister och 6 § lag (1998:621) om misstankeregister). Även om handläggaren i och för sig har rätt att få tillgång till uppgifter i ett ärende av visst slag, bör uppgifter inte hämtas in om ärendet kan avgöras utan att handläggaren har kännedom om vad som finns antecknat i registret. Handläggaren behöver alltid överväga om behovet av information kan tillgodoses på något annat, mindre ingripande sätt. Först om handläggaren kommer fram till att det inte finns ett tillräckligt bra alternativ bör uppgifter hämtas in från registret (prop. 1997/98:97 s. 156).

Även om det inte finns rekommendationer i de allmänna råden om att handläggaren bör överväga att hämta in uppgifter från misstanke- och belastningsregistret i en viss ärendetyp, t.ex. när socialnämnden ska pröva om ett avtal om vårdnad, boende eller umgänge ska godkännas, innebär det inte att det är helt uteslutet. MFoF har då bedömt att situationen är ovanligt förekommande i den ärendetypen och att det därför inte behöver övervägas i varje enskilt ärende. Det utesluter inte att en handläggare kan hämta in uppgifter från dessa register om det finns ett behov i det enskilda ärendet och förutsättningarna i 7 § lag (1998:620) om belastningsregister och 6 § lag (1998:621) om misstankeregister är uppfyllda.

Registeruppgifter från annat land

Om socialnämnden behöver registeruppgifter från ett annat land finns det möjlighet att ta kontakt med Utrikesdepartementet och deras enhet för konsulära och civilrättsliga ärenden (UD-KC) för hjälp och vägledning.

Domstolen kan enligt 6 kap. 19 § tredje stycket FB ge socialnämnden i uppdrag att utse någon att genomföra en utredning om vårdnad, boende och umgänge. Domstolen får även ge riktlinjer för hur utredningen om vårdnad, boende och umgänge ska genomföras och dessa riktlinjer kan innehålla direktiv om ett visst samarbete med en annan kommun eller att en utredning ska ske i samråd med en annan kommun.

I de nya allmänna råden (2025:64) om socialnämndens ansvar för frågor om vårdnad, boende och umgänge anges att i de fall flera socialnämnder har fått i uppdrag att utreda samma barn, bör uppgifterna sammanställas och redovisas i en och samma utredningsrapport. Syftet med rekommendationen är att förtydliga att domstolen bör få en utredningsrapport med en bedömning av vad som blir bäst för barnet, utifrån alla de uppgifter som utredaren har tagit del av.

Utredaren behöver följa de riktlinjer som domstolen har angett i uppdraget men i övrigt kan utredare/handläggare i de båda kommunerna samråda om hur de kan dela upp arbetet med utredningen mellan sig, i syfte att effektivisera handläggningsförfarandet och tillgodose att domstolen får relevant och komplett underlag för sin prövning. Det är lämpligt att respektive kommun dokumenterar överenskommelsen om vem som gör vad i utredningen och denna arbetsfördelning kan även redovisas i utredningsrapporten som skickas till domstolen. I utredningsrapporten kan det även vara lämpligt att redovisa för domstolen om och hur de inblandade utredarna/handläggarna har samrått om bedömningen i utredningen. Det behöver vara tydligt mellan kommunerna vem som ansvarar för att sammanställa och skicka in utredningsrapporten till domstolen. MFoF har inga synpunkter på om den utredare som sammanställer utredningsrapporten för in uppgifter från samrådande kommun direkt i utredningsrapporten eller redovisar uppgifterna i en bilaga. Det viktiga är att allt material skickas in tillsammans och att det är tydligt att bedömningen bygger på samtliga uppgifter i utredningen.

De allmänna råden är inte avsedda att i detalj reglera hur samarbetet mellan kommunerna bör se ut, utan är en rekommendation för hur den slutliga utredningsrapporten bör överlämnas till domstolen. Syftet med rekommendationen är att domstolen ska få ett samlat och komplett underlag med en enhetlig bedömning av vad som blir bäst för barnet.