Anknytning

John Bowlby var barnpsykiater, psykoanalytiker och forskare. Han började sin yrkesverksamhet i London på 1940-talet. Då var den rådande föreställningen att barnets inre fantasier var tongivande för utvecklingen. Man tänkte också att barnets känslor för sin mamma uppstod för att hon gav barnet mat. Bowlby ifrågasatte detta och menade att barnet har en medfödd förmåga att skapa känslomässiga relationer till sina föräldrar eller omsorgsgivare och att barnets verkliga erfarenheter av dessa relationer formar personlighetsutvecklingen.

En medfödd benägenhet att skapa känslomässiga band

Bowlby utgick från att barn behöver skydd och närhet. Människobarnet kan inte klara sig själv och behöver omsorg av någon som är större och klokare för att överleva. Därför föds barnet med en benägenhet att knyta nära känslomässiga band till föräldrarna eller de som ger skydd, värme, tröst och lugn. Barnet har medfödda anknytningsbeteenden som gråt, skrik och leenden.  

Inspirerad av Darwin tänkte han att anknytningssystemet formats av evolutionen för att det främjat överlevnad. Han menade att anknytningssystemet, som utvecklats genom att de barn som reagerat kraftigt på separation överlevt, var ett medfött beteendesystem. Bowlby ansåg att människan utöver anknytningssystemet har flera beteendesystem, bl.a. utforskandesystemet och omsorgssystemet.

Barnets anknytningsbeteenden väcker omsorgslust hos föräldrarna eller de som tar hand om barnet. På så sätt knyts nära känslomässiga band mellan barnet och de som ger barnet omsorg. Omsorgsbeteenden är delvis nedärvda men formas också av individens erfarenheter av att själv ha fått omsorg.

Barnet föds också med en benägenhet att utforska för att utveckla sin kompetens och sina färdigheter.  Förutsättningen för att barnet ska kunna utforska sig själv och sin omgivning är att barnet känner sig tryggt, d.v.s. att barnet känner att anknytningspersonen är tillgänglig. Om barnet blir skrämt och/eller anknytningspersonen inte finns tillgänglig tar anknytningsbehovet över tills tryggheten är återetablerad. Under det första året utvecklar barnet en rad färdigheter. Om anknytningspersonen finns till hands och är beredd att reagera då det behövs, ger uppmuntran, gläds med barnet i dess utforskande av sina förmågor och omvärlden och bara ingriper när det är nödvändigt, uppstår en trygg bas. Barnet organiserar sitt beteende så att det blir en balans mellan att söka trygghet hos föräldrarna och att utforska omgivningen.

Anknytningen har ett värde för människans överlevnad, fysiskt såväl som psykiskt. En stor del av människans hjärna utvecklas efter att barnet fötts. Utvecklingen påverkas av samspelet med dem som tar hand om barnet. Detta innebär att anknytningen socialiserar barnet in i den kulturella och sociala miljö som barnet lever i.

Inre arbetsmodeller

Barnets erfarenheter av samspelet mellan sig och föräldrarna/omsorgsgivarna skapar inre bilder av hur det är att vara och att vara med andra. Dessa inre bilder, som Bowlby kallade inre arbetsmodeller, gör det möjligt för barnet att tänka om verkligheten, d.v.s. göra antaganden om situationer, förutse händelser och planera sitt beteende. Varje barn har olika behov och föräldrarna/omsorgsgivarna behöver vara lyhörda för vad just deras barn behöver. Om barnets anknytningsperson möter barnet med en omsorg som är anpassad till barnets förmågor får barnet en inre arbetsmodell som motsvarar verkligheten. En trygg anknytning skapar en förmåga att vara själv och ha tillit till att andra kan vara till hjälp då det behövs. Det innebär en tillit som möjliggör öppna relationer som har utrymme för både den andres upplevelser och de egna upplevelserna och ger god förmåga att samspela med omgivningen på ett flexibelt sätt.

Om anknytningspersonens omsorg mer styrs av egna behov än barnets, kan barnets upplevelse och det som anknytningspersonen förmedlar till barnet bli oförenliga inre bilder. Eftersom det är livsnödvändigt för barnet att relationen bevaras är det vanligt att barnet ger upp sin egen bild. För barnet innebär detta att delar av verkligheten behöver uteslutas från medvetandet och blir omöjliga att tänka kring. Barnets tillgång till sitt eget inre liv begränsas liksom förmågan att leva sig in i och förstå andras sinnestillstånd. Detta innebär att barnet kan få svårt att lita på sin egen upplevelse och sin bedömning, vilket begränsar förmågan att relatera till andra.

Anknytning är en process som utvecklas i olika faser. Från början behöver spädbarnet omsorgsgivarens totala fysiska närhet. Allteftersom barnet växer och utvecklas minskar barnets behov av att alltid ha direkt fysisk kontakt för att bli lugnad. Ett förskolebarn kan t.ex. tänka på föräldern och på så vis trösta sig självt i väntan på denne. Tonåringen som hävdar sin autonomi genom att inte söka föräldrarnas stöd vid svårigheter behöver fortfarande veta att föräldrarna är beredda att ge skydd och tröst om det skulle behövas.

Genom hela livet påverkar anknytningen hur vi förhåller oss till våra djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse.   

Anknytningsmönster

Mary Ainsworth arbetade i början av 1950-talet på en forskningsenhet som Bowlby startade i anslutning till avdelningen för barn och familjer på Tavistock Clinic, i London. Senare studerade hon samspelet mellan barn och deras mödrar i Uganda och i USA och skapade Strange Situation Test, eller Främmandesituationen. Ainsworth antog att barnet vid ungefär ett års ålder har utvecklat en inre arbetsmodell som återspeglas i barnets sätt att relatera till omsorgspersonen. I Främmandesituationen observeras barnet med sin mamma då de är tillsammans, då en främmande person kommer in i rummet, då modern lämnar barnet för en stund, då en främmande person kommer in i rummet under mammans bortavaro och då mamman återkommer. Ainsworth kunde urskilja tre mönster:

  • Det trygga anknytningsmönstret kännetecknas av att barnet kan använda föräldern som en trygg hamn, d.v.s. någon som man kan vända sig till för hjälp då tröst eller skydd behövs. Barn med ett tryggt anknytningsmönster kan flexibelt anpassa sig efter omgivningen, kan leva sig in i andras situation och har god förmåga att hantera stress och förluster.
  • Det ambivalenta anknytningsmönstret kallas också ängsligt eller motspänstigt. Detta anknytningsmönster kan skapas då anknytningspersonen inte finns för barnet på ett tillförlitligt sätt. Det kan t.ex. vara så att anknytningspersonen i vissa situationer är tillgänglig och nära medan personen i andra situationer är onåbar. Barnen blir då upptagna av att hålla anknytningspersonen nära och möjligheterna att utforska begränsas. Barn med ett ambivalent anknytningsmönster blir lätt överväldigade av sina egna känslor och de visar ofta ilska samtidigt som de klamrar sig fast vid den vuxna. 
  • Det undvikande anknytningsmönstret kännetecknas av att barnet försöker vara känslomässigt självförsörjande och undviker närhet. Att barn med undvikande anknytningsmönster inte söker tröst innebär inte att de inte känner rädsla och otrygghet. De bara inriktar sig på annat som sina leksaker och stänger av anknytningssystemet som ett försvar mot att bli avvisad.

Dessa tre mönster skapas av samspel som är tillräckligt förutsägbart och sammanhängande så att barnet kan forma en strategi för att uppnå en optimal närhet till anknytningspersonen. De ambivalenta och det undvikande anknytningsmönstren är i och för sig otrygga, och kan innebära en sårbarhet, men de är organiserade. Senare forskning har urskilt ett fjärde mönster som kallas desorganiserad anknytning. Detta anknytningsmönster kännetecknas av att det saknar mönster och barnets beteende kan verka osammanhängande och obegripligt. Om barnets anknytningsbeteende väcker ångest eller ilska hos anknytningspersonen kan barnets signaler bli feltolkade och anknytningspersonens reaktioner obegripliga och skrämmande.

De anknytningsmönster som barn utvecklar till de som tar hand om dem blir till inre arbetsmodeller. Om fler vuxna finns till hands utvecklar barnet flera anknytningsmönster utifrån samspelet med de olika personer som barnet samspelar med. Man brukar säga att små barn kan ha upp till fem anknytningspersoner och att barnet rangordnar dessa i en anknytningshierarki. Då barnets anknytningssystem aktiveras väljer barnet i första hand den närvarande person som står högst i hierarkin.    

Anknytningserfarenheters betydelse för föräldraskap
En av Ainsworths studenter, Mary Main, vidareutvecklade Främmandesituationen och skapade Adult Attachment Interview (AAI), eller Anknytningsintervjun. Den är ett sätt att mäta vuxnas relation till sina anknytningserfarenheter. Mains forskning visade att det finns ett samband mellan föräldrars erfarenheter av anknytning i sin egen uppväxt och det anknytningsmönster som deras barn utvecklar. Detta stämde överens med Bowlbys antagande om att omsorgssystemet delvis var medfött men också formades av erfarenheter av anknytning. I anknytningsintervjun får intervjupersonerna beskriva sina anknytningserfarenheter och utvärdera hur de tror att dessa påverkat dem senare i livet. Det viktiga är inte vad som faktiskt hänt under barndomen utan det sammanhang och den mening som den vuxne kan ge de egna minnena. Den språkliga formen och sättet att berätta antas återspegla de sinnestillstånd som är kopplade till erfarenheter av anknytning. Main fann fyra olika former av organisering av anknytningserfarenheter. Sättet som dessa gestaltas på i intervjun påminner om de beteenden som barn visar i främmandesituationen:

  • Personer som beskriver ett autonomt anknutet förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter kan berätta obesvärat och detaljerat om sin barndom. Påståenden kan styrkas av konkreta exempel och deras funderingar om sin uppväxt och sig själva som vuxna präglas av inre sammanhang. Föräldrar med detta mönster har god förmåga att finnas för sina barn på ett lyhört sätt och deras barn utvecklar oftast trygga anknytningsmönster.
  • Personer som beskriver ett avvisande förhållningssätt till sina anknytningserafarenheter har svårt att minnas erfarenheter av anknytning och tycker inte att detta är så betydelsefullt. De har en tendens att ge en idealiserad bild föräldrarna utan att kunna understödja detta med konkreta minnen. Ofta ger bedömningen av föräldrarna och minnen en motstridig bild. Barn till personer med avvisande anknytning utvecklar ofta undvikande anknytning.
  • Personer som beskriver ett bekymrat och överväldigande förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter har ofta en outredd relation till sina föräldrar. De kan ha svårt att skilja på nutid och dåtid. Deras berättelser är mycket känslosamma och handlar ofta om vrede och upptagenhet av besvikelser och kränkningar. Barn till personer med detta mönster utvecklar ofta ett ambivalent anknytningsmönster.
  • Personer som beskriver ett desorienterat eller obearbetat förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter berättar om förluster och trauman som inte integrerats i personens berättelse om sig själv. Berättelserna kännetecknas ofta av förnekanden, brist på sammanhang i tid och rum och att konkreta detaljer får onödigt stort utrymme.

Möjlighet till förändring

Barnets tidiga relationer har en avgörande betydelse för hur upplevelsen av sig själv och hur det är att vara med andra blir. En otrygg barndom behöver dock inte innebära livslång otrygghet. De inre arbetsmodellerna är inte orubbliga utan kan förändras av nya relationella erfarenheter. Om känslor och erfarenheter som inte kunde delas med anknytningspersonerna under uppväxten kan upplevas och delas med andra personer senare i livet kan tilliten till sig själv och andra växa.   

Texten bygger på

Broberg, A., Granqvist, P., Ivarsson, T., Risholm Mothander, P. (2006) Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur & Kultur.

Hart, S., Schwartz R. (2010) Från interaktion till relation: om anknytningsteori. Stockholm: Liber.

Wennerberg, T.  (2009) Frågorna som överraskar det omedvetna. Psykologtidningen 10/09.

 

Uppdaterad: 2013-06-20

Uppdaterad: 2013-06-20