Information och intryck från ett par ursprungsländer

Ett viktigt redskap i MIA:s tillsyn är besök i ursprungsländerna. Här sammanfattas information och några intryck från MIA:s resor till Etiopien i mars 2011 och till Slovakien i maj 2011. Under resorna har ländernas adoptionsprocess studerats och besök har gjorts på myndigheter, barnhem och organisationer.

Etiopien

Bakgrund
Barn har adopterats till Sverige från Etiopien sedan 1969. Det förekom både privata adoptioner och adoptioner genom Adoptionscentrum fram till 1997 när Sverige ratificerade Haagkonventionen. Mellan 1969 och 2010 adopterades totalt 1190 barn från Etiopien till Sverige. Under 2011 t.o.m. oktober har 14 barn adopterats till Sverige från Etiopien genom den svenska adoptionsorganisationen.

Etiopien samarbetar med ett 60-tal adoptionsorganisationer i 13 länder. 2002 adopterades totalt 262 barn internationellt från Etiopien. Enligt International Social Service (ISS) beräkningar uppgick antalet adopterade barn under 2010 till mer än 6000. Störst mottagarland är USA som tog emot 2277 barn 2009 och 2513 barn 2010. Etiopien har ännu inte ratificerat Haagkonventionen.
 
Sociala förhållanden
De flesta etiopier lever på landsbygden där livet präglas av kampen för överlevnad. Den snabba befolkningsökningen frestar på de redan begränsade resurserna. Regeringens satsningar på sociala förbättringar sedan 1990-talet har bidragit till att medellivslängden har ökat och den skyhöga barnadödligheten minskat. Ändå hamnade Etiopien på 170:e plats av 177 i FN:s index över mänsklig utveckling 2006. Fortfarande var nästan hälften av barnen hämmade i växten på grund av undernäring.
 
Medellivslängden är 47,6 år och fattigdomen är utbredd. Regeringen beräknar att 31 procent lever på mindre än 0,45 USD/dag. 85 procent av befolkningen lever av primitivt småjordbruk på landsbygden. Endast 22 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten, vilket är lägst andel i hela Afrika söder om Sahara. Endast 13 procent av befolkningen bor i områden som har tillgång till elektricitet.
 
Hälsovården är bristfällig och förhållandena är värst på landsbygden. Det är framförallt bristande tillgång till rent vatten och grundläggande hälsovård som bidrar till den stora utbredningen av sjukdomar i landet. Det finns endast en läkare per 25 000 invånare.
 Mödradödligheten uppskattas till ca 700 personer per 100 000 födslar. Av dessa kan en tredjedel kopplas till osäkra aborter, enligt Amnesty International. Etiopien har lyckats minska dödstalen bland barn med 40 procent sedan 1990. Enligt UNICEF 2008 dör 69 barn av 1 000 före ett års ålder. Etiopien har världens tredje största antal hiv-positiva invånare efter Sydafrika och Indien. Av dessa är 250 000 barn under fem år. Åtgärdsprogram finns, men tillräckliga resurser saknas.
 
Grundskolan i Etiopien är åttaårig. Av barn i skolåldern var ungefär 82 procent av pojkarna och 73 procent av flickorna inskrivna i grundskolan 2005/2006. Omkring hälften av de som började i första klass nådde femte klass, medan ungefär en tredjedel fullt ut genomförde hela grundskolan. Det är kostnadsfritt att gå i skolan, men skrivböcker, skoluniformer och ofta även skolunderhåll betalas av föräldrarna. Det utgör en stor utgift för fattiga föräldrar och många har inte har råd att låta barnen gå i skolan. Ett annat skäl till att föräldrar inte låter barn gå i skolan är att de behövs som arbetskraft i jordbruket. Möjligheten att gå i skolan påverkas också av att det inte finns tillräckligt med skolor. Flickor har sämre tillgång till utbildning än pojkar och medan knappt 34 procent av kvinnorna kan läsa är motsvarande siffra för männen knappt 50 procent.

Antalet gatubarn har uppskattats till 200 000 i Addis Abeba och 4,6 miljoner barn tros vara föräldralösa i hela Etiopien, vilket motsvarar tolv procent av barnen. Tvångsarbete för barn förekommer och barnprostitution ökar i omfattning. Det finns uppgifter om att 60 procent av alla prostituerade är mellan 16 och 25 år gamla. Sexuellt våld mot barn är inte ovanligt. Barnäktenskap förekommer, särskilt på landsbygden. Handel med barn över gränserna till grannländerna förekommer. Priset för ett barn kan vara så lågt som ett par USD och Internationella migrationsorganisationen, IOM, uppskattar att ungefär 20 000 barn varje år säljs av sina föräldrar.
 
I grundlagen poängteras jämställdhet mellan könen men i praktiken är kvinnans ställning mycket svag. Män lämnar ofta sina familjer utan att ta ansvar för deras försörjning. Kvinnors inkomster beräknas uppgå till hälften av männens. Kvinnor på landsbygden bär den största arbetsbördan och tvingas ofta gå flera timmar om dagen för att hämta vatten.
 
Barnens bakgrund
Barn som adopteras har vanligen mist en eller båda föräldrarna. Om barnet har två föräldrar får dessa inte tillstånd av domstol, Kebele Social Court, att lämna sitt barn för adoption. Om en ensamstående mamma vill lämna sitt barn för adoption måste domstolen först konstatera att mamman är för fattig eller på annat sätt oförmögen att ta hand om sitt barn. Det måste också bevisas att pappan är okänd vilket tre vittnen ska kunna intyga i domstolen. Den biologiska föräldern måste även i Federal First Instance Court ge sitt samtycke till adoptionen.
 
Om polisen hittar ett övergivet barn i Addis Abeba lämnas barnet till det statliga barnhemmet Kebebe Tsehay. Barn som hittas är ofta undernärda och många har lunginflammation. Polisen söker efter de biologiska föräldrarna genom att annonsera och intervjua människor i området där barnet hittats. Om barnen är lite äldre och kan ha kommit bort annonseras det i lokala tv-kanaler. Barnet måste ha bott på barnhemmet i tre månader innan ett beslut om adoption kan tas i domstolen.

Undantag kan göras om barnet är i behov av särskild vård eller om barnhemmet har brist på plats. Det förekommer att barnhemmen kontaktar de internationella adoptionsorganisationerna och ber dem ta hand om barn som är i behov av akut sjukvård för att överleva.

Barnhemmen får aldrig ta emot barn direkt från biologiska föräldrar utan bara via polisen eller socialkontor.

Krav på blivande adoptivföräldrar

  • Makarna ska vara gifta
  • Makarna måste vara friska, friskintyg krävs
  • Intyg om stabil ekonomi krävs
  • Lägsta medgivandet bör vara ”0-18 månader”
  • Etiopien tar emot enstaka ansökningar från ensamstående
  • Ett av barnhemmen kräver fem års äktenskap och ingen av makarna får ha varit gift tidigare

Adoptionsprocessen
Ansökningar från svenska familjer skickas till Adoptionscentrums medarbetare i Addis Abeba. Hon förmedlar ansökningarna till barnhemmen och till en placeringskommittée inom Addis Abeba stad.

En rapport om barnet lämnas tillsammans med ansökningshandlingarna från adoptivföräldrarna till adoptionsavdelningen på Ministry of Women, Children and Youth Affairs, MOWCYA. Där granskas dokumenten och matchningen beslutas. MOWCYA skriver ett utlåtande som ligger till grund för beslutet i domstolen, Federal First Instance Court.
 
Domstolsförhandlingen sker i två steg. Vid den första domstolsförhandlingen kallas den biologiska föräldern, om denne är känd, till domstolen för att bekräfta det medgivande som hon/han lämnat inför den lokala domstolen, Kebele Social Court. De flesta barn som adopteras till Sverige är dock hittade övergivna och föräldrarna okända. Domstolen beslutar, med MOWCYA:s utlåtande som underlag, att barnet kan adopteras av den föreslagna familjen.
 
Vid den andra domstolsförhandlingen kallas de blivande adoptivföräldrarna till domstolen. Domaren ställer frågor till dessa om de verkligen vill adoptera barnet, hur de har förberett sig och hur de har tänkt ta hand om sitt barn. De uppmanas att lära sig fakta om etiopisk kultur och att ha kontakt med andra föräldrar som adopterat barn från Etiopien. Om domaren, utifrån MOWCYA:s utlåtande och den personliga intervjun, bedömer att makarna kommer att bli bra föräldrar till barnet, fattar domaren beslut om adoption.
 
Vistelsetiden i Etiopien för adoptivfamiljen är ca två veckor. Man försöker förbereda barnen genom att visa foton på de blivande adoptivföräldrarna och genom att prata om den nya familjen. Adoptivföräldrarna besöker sitt barn på barnhemmet flera dagar i följd innan de kan ta barnet med sig. Adoptivföräldrarna måste, innan den andra domstolsförhandlingen äger rum, ha träffat barnet.

Efter ankomsten till Sverige ansöker adoptivfamiljen om svensk adoption i tingsrätten.
 
Det händer att biologiska föräldrar önskar träffa adoptivföräldrar i samband med adoptionen. Vid dessa möten deltar inte barnet. Dessa möten måste alltid vara på de biologiska föräldrarnas begäran. Ibland tar biologiska föräldrar kontakt för att fråga hur det går för barnet i Sverige. De får då möjlighet att ta del av information om barnet i uppföljningsrapporterna. Adoptivfamiljer har möjlighet att skicka en hälsning till de biologiska föräldrarna. All kommunikation sker indirekt och adresser lämnas inte ut.
 
Nationell adoption
Det finns en tradition med informella inhemska adoptioner i Etiopien. Då dessa inte har beslutats i domstol har barnen inte samma rättigheter som barn som är födda i familjen. Enligt MOWCYA är många inte medvetna om att de måste se adoptivbarn på samma sätt som biologiska barn i familjen. Numera är man i Etiopien mån om att adoptioner beslutas av domstol. På olika sätt arbetar man för att främja inhemsk adoption och den etiopiska regeringen har ett samarbete med UNICEF för att skapa alternativa inhemska lösningar för barn på institution, t. ex. fosterhem.
 
Adopterades ursprung
De som adopterats efter 1982 genom Adoptionscentrum har goda möjligheter att få information om sin bakgrund. Adoptionscentrums medarbetare i Etiopien har alla adoptionshandlingar och handlingarna finns också i Adoptionscentrums arkiv. Eftersom samma medarbetare deltagit i förmedlingen av alla Adoptionscentrums adoptioner sedan 1982 kan hon ibland bidra med ytterligare information än den som finns i arkiven. Det har blivit allt vanligare att biologiska föräldrar eller släktingar kontaktar henne för att få information om ett barn som adopterats till Sverige. Båda parter måste ge sitt godkännande innan information kan utbytas.
 
MOWCYA sparar uppföljningsrapporter för all framtid och tar gärna emot adopterade som kommer på återresa. Även barnhemmen sparar information om barnen och adopterade är välkomna att komma på besök.
 
Möjligheterna att finna biologisk familj varierar i Etiopien. Det finns inget centralt befolkningsregister i Etiopien. Vissa namn är mycket vanliga och många är registrerade på annan plats än där de bor. Samhällsutvecklingen innebär att stadsbilden förändras och gamla adresser försvinner.

En kritisk brytningspunkt
Bakgrunden till MIA:s resa var oro kring den dramatiska ökningen av internationella adoptioner och frågetecken kring barnens bakgrundsutredningar i Etiopien. Under resan fick MIA höra att ökningen av antalet adoptioner är relaterad till att antalet ansökningar från olika europeiska länder samt USA ökat. Detta hänger samman med att flera ursprungsländer i Asien och Latinamerika har minskat eller avslutat sin internationella adoptionsverksamhet. I Etiopien har aidsepidemin och den allt svårare fattigdomen lett till att antalet övergivna och föräldralösa barn har ökat.

Enligt uppgift från de amerikanska och franska ambassaderna har flera oegentligheter i samband med internationell adoptionsverksamhet avslöjats. T.ex. har uppgifter som lämnats av biologiska föräldrar visat sig vara felaktiga. Även MOWCYA talade om att biologiska föräldrar inte alltid förstår vad adoption innebär. Ett annat problem är bristen på utbildade socialarbetare. Amerikanska ambassaden, som gjort närmare efterforskningar om barnens bakgrund, har uppfattningen att felaktigheterna troligen beror på missförstånd och skam eller en önskan att påskynda processen. Man har inte sett fall av barnhandel eller kidnappning av barn. När man har fått fram korrekt information har domstolarna alltid, enligt amerikanska ambassaden, beslutat om adoption. Enligt vår uppfattning är det bra att de biologiska föräldrarna måste inställa sig inför Federal First Instance Court och där, efter att ha fått innebörden av adoption förklarad för sig, bekräfta sitt tidigare lämnade medgivande till adoption.

Det finns en medvetenhet hos MOWCYA om den problematiska situation landets adoptionsverksamhet befinner sig i och en vilja att göra något åt detta. Det är mycket positivt att de etiopiska myndigheterna vill förbättra situationen för barnen i landet och att de, för att möjliggöra detta, tar emot hjälp från UNICEF och Family Health International, FHI, m.fl.

Arbetet med att utbilda och utreda fosterhem och inhemska adoptivfamiljer är ett långsiktigt arbete. Vad händer nu med de barn som finns på institution? I dagsläget finns många barn på barnhem med bristande personella och materiella resurser. Kommer det att innebära att de får tillbringa längre tid på barnhem? Eller kommer antalet övergivna barn att sjunka när man minskar den internationella adoptionsverksamheten? Det är en utveckling som MIA sett i andra länder.

UNICEF har utarbetat ett förslag till kriterier för ackreditering av internationella adoptionsorganisationer. Om förslaget antas kommer troligtvis antalet internationella adoptionsorganisationer minska. Detta skulle förhoppningsvis leda till att enbart organisationer vilkas arbete håller hög etisk standard tillåts att arbeta i Etiopien.

Slovakien

Bakgrund
Från 1969 och fram t.o.m. 2010 har det kommit 55 barn från Slovakien till Sverige genom internationell adoption. 2010 lämnades totalt 40 barn för internationell adoption från Slovakien och 11 av dessa kom till Sverige. Förutom Sverige samarbetar Slovakien idag med Andorra, Italien, Malta, Monaco och Nederländerna. Slovakien arbetar med en organisation i respektive land. Barnen Framför Allt – Adoptioner, BFA-A, är den svenska organisation som samarbetar med Centre for the International Legal Protection of Children and Youth, CPC. Myndigheten är centralmyndighet enligt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, som Slovakien ratificerade 2001. CPC är en oberoende statlig myndighet som samarbetar med Department of Labour, Social and Family Affairs och administrerar tre områden; bortförande av barn, adoptionsfrågor och underhållsfrågor.

Sociala förhållanden m.m.
Sedan Slovakien blev självständigt 1993 har de sociala klyftorna ökat i landet och det har blivit allt tuffare för Slovakiens minoriteter – inte minst romerna. Regeringen arbetar dock sedan slutet av 1990-talet med att förbättra romernas situation och stärka rättigheterna för minoritetsbefolkningen.

Slovakerna är den dominerande folkgruppen och den största minoriteten är ungrarna. Cirka åtta procent av befolkningen uppskattas vara romer. Romerna har generellt sett en låg status i samhället och brottas med diskriminering, låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Romerna lider därför i mycket högre grad än den övriga befolkningen av fattigdom, analfabetism och sjukom. Brottsligheten är hög inom gruppen. Flickor får i regel barn i tidig ålder och får många barn i tät följd. Det finns bostadsområden med romer, där det saknas rinnande vatten, avlopp och elektricitet. Romerna har det svårast i den östra delen av Slovakien. Här finns byar med bara socialbidragstagare. Det är svårt för barnen att bryta sig loss och skapa sig ett drägligt liv, varför det blir en ond cirkel som kan bestå från generation till generation.

Nioårig grundskola, gymnasieutbildning liksom universitetsutbildning är avgiftsfri, med några få undantag. Av de romska barnen, som ofta inte behärskar det slovakiska språket och inte sällan placeras i särskolor för socialt missanpassade, är det bara några få procent som fullföljer gymnasiet. Den slovakiska regeringen har därför inrättat ett program för att förbereda romska barn för sitt första skolår i vanlig skola.
 
I Slovakien finns ett offentligt socialförsäkringssystem med pensioner, sjuk- och arbetslöshetsersättning samt föräldraersättning. Det finansieras genom avgifter från arbetsgivare och arbetstagare. Sjukvården finansieras genom obligatoriska försäkringar i statliga eller privata försäkringsbolag. Staten betalar för arbetslösa, pensionärer och barn. Det föreligger läkarbrist, då lönen är låg och arbetsförhållandena dåliga.

Det råder brist på kompetenta domare och jurister, vilket har resulterat i långa handläggningstider. Korruption förekommer också. I Slovakien finns en särskild åklagarmyndighet specialiserad på korruptionsfall. Jurister, bl.a. advokater och domare, som fällts för korruption får inte längre utöva sitt yrke.

Barnens bakgrund
Anledningar till att barn lämnas för adoption kan vara att föräldrarna har missbruksproblem, stora ekonomiska bekymmer och låg status i samhället. Det kan röra sig om föräldrar som inte kan läsa och som saknar kunskap om hur man tar hand om ett barn. I de flesta fall rör det sig om unga mammor som fått sitt första barn och där fadern är okänd. Många mammor uttrycker redan på sjukhuset sin önskan att lämna barnet för adoption. I Slovakien är det också möjligt med s.k. anonym förlossning, där en kvinna kan föda sitt barn på sjukhus utan att få sina identitetshandlingar kopplade till barnets. Det är också möjligt att lämna in sitt barn anonymt på vissa sjukhus, s.k. räddningsnästen. Denna möjlighet förhindrar att barnet lämnas att dö på annan plats. I de fall barn lämnats anonymt letar man inte efter mammorna. Barn som hittas övergivna samt barn som föds anonymt kan efter två månader förklaras tillgängliga för adoption av domstol.

Den slovakiska lagen kräver att man med alla medel måste försöka hålla ihop familjen. Ensamstående såväl som par kan som exempel få stöd i form av bidrag eller nödboende under viss tid. Föräldrarätten kan dock tas ifrån de biologiska föräldrarna. Det förutsätter att myndigheterna har gett familjen stöd under en viss tid utan resultat. Det är socialkontoren som ansöker hos domstol och begär att barn ska vårdas utanför hemmet och domstolen fattar beslut att ta föräldrarätten från föräldrar.

Sedan 2005 finns en barnavårdslag i Slovakien, som innebär att alla barn under tre år som inte har en familj eller en fungerande sådan ska placeras hos s.k. professionella familjer – en variant av fosterhem. De professionella föräldrarna är anställda av barnhemmen och får särskild utbildning inför uppdraget. Slovakien strävar nu efter att alla barn under sex år som lever på institutioner ska placeras hos professionella familjer. Man hoppas att barnen ska få stanna i familjerna även efter sex års ålder. Professionella familjer som vill adoptera barn som de haft placerade hos sig ska uppfylla samma krav som adoptivföräldrar.

För syskongrupper gäller ett undantag från lagen om professionella familjer för att så långt möjligt inte sära på syskon. Om syskonen inte kan placeras i samma familj får alla syskon i stället bo i ett fosterhem. Fosterhem i Slovakien innebär att barn är placerade i grupper om cirka åtta på olika avdelningar eller i hus inom en institution. Funktionshindrade barn som är i behov av omfattande läkarvård kan också omfattas av undantagen från lagen.

De flesta barn som får en familj genom internationell adoption är av romskt ursprung och ungefär hälften av alla barn som adopteras internationellt är barn med funktionshinder.
 
Nationell adoption
I Slovakien är man mån om att tillämpa subsidiaritetsprincipen – dvs. i första hand försöka hitta en inhemsk familj till ett barn i behov av en ny familj. Internationell adoption kan bli aktuellt först när alla möjligheter att hitta familj i landet är uttömda. Myndigheterna söker i första hand familj i barnets hemregion. Om socialkontoret där inte hittar en lämplig familj till barnet inom 14 dagar lämnar den över ärendet till övriga sju socialkontor i Slovakien. Internationell adoption kan bli aktuell först efter sex månaders sökande efter familj inom landet.
 
Inhemska sökande adopterar gärna små och friska barn, men ogärna syskonpar. Det är inte ovanligt att inhemska sökanden ställer krav på ålder, kön, hälsa och hudfärg. Många inhemska sökande är positiva till att adoptera romska barn – framför allt i de östra delarna av Slovakien. Undantaget gäller syskongrupper, som det oftast handlar om när det gäller de romska barnen. En nationell adoption kan hävas i domstol inom sex månader från adoptionsbeslutet, om det finns tungt vägande skäl. Det är dock mycket ovanligt att en adoption hävs.
 
Det är samma krav på inhemska adoptionssökande som på adoptionssökande från andra länder. Det finns en 26 timmar lång obligatorisk föräldrautbildning för blivande adoptivföräldrar, som staten eller fristående organisationer håller i. Barnet kommer till sin blivande adoptivfamilj som fosterbarn under en period av nio månader, innan en adoption kan beslutas. Den biologiska modern kan ångra sig fram till att domstol beslutat att fosterhemsplacera barnet hos de blivande adoptivföräldrarna.

Det förekommer att ensamstående adopterar inhemskt, men samkönade par kan inte ansöka om att adoptera i Slovakien. Det finns ingen åldersgräns fastställd i lagen för adoptionssökande mer än att åldersskillnaden mellan barn och förälder ska vara ”lagom”. Det är domstolen som gör den bedömningen. När ett barn är tillräckligt gammalt för att uttrycka sin egen åsikt, kan barnet självt välja om han eller hon vill bli adopterad eller inte. Det gäller främst barn som är över tio år.

Processen vid internationell adoption till Sverige
Det är adoptionsorganisationen i Sverige som skickar ansökningshandlingar till CPC i Slovakien. CPC måste sedan godkänna ansökan för att sökanden ska föras upp på deras väntelista.

Det är CPC som matchar barn och familj. Två rådgivande team ger tre matchningsförslag till CPC:s rådgivande kommitté, som väljer den familj som de anser är mest lämpad att ta hand om det aktuella barnet. Det slutliga matchningsbeslutet fattas av chefen för CPC. Barnbeskedet sänds sedan till den svenska adoptionsorganisationen som lämnar besked till den aktuella familjen. Familjen har sex veckor på sig att fatta beslut om de vill adoptera barnet. Den svenska adoptionsorganisationen skickar då domstolsansökan, samtycket och ett acceptbrev till CPC, som i sin tur föreslår lämplig advokat.

Innan familjen reser till Slovakien vill CPC att familjen ska skicka ett fotoalbum och en liten leksak till barnet. Familjen åker till Slovakien cirka två till tre veckor före domstolsförhandlingen för att umgås med barnet under viss tillsyn av personal från barnhem och socialtjänst samt en psykolog som skriver ett yttrande till domstol.
Det är domstolen som beslutar att familjen får ta med sig barnet till Sverige som fosterbarn i cirka nio månader (precis som vid nationell adoption). Första uppföljningsrapporten ska skrivas en månad efter hemkomst. De resterande tre rapporterna ska lämnas in var tredje månad därefter. Rapporterna sparas i minst 80 år. Det är CPC som får uppföljningsrapporterna och de skickar en kopia till de lokala socialkontoren. Adoptionen genomförs efter cirka nio månaders fosterhemsplacering i svensk tingsrätt och MIA utfärdar ett s.k. Artikel 23-intyg (intyg att adoptionen gjorts enligt 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner).

Kort reflektion
Vårt intryck från resan är att myndigheter och organisationer i Slovakien arbetar hårt för att förbättra situationen för utsatta barn i samhället och har ett välordnat system vad gäller adoptionsprocessen. Slovakien är noga med att tillämpa subsidiaritetsprincipen och arbetar mycket med stöd till biologiska föräldrar. Möjligheterna till s.k. anonym förlossning och att lämna sitt barn till ett räddningsnäste är problematiska bl.a. med tanke på barnets rätt till sitt ursprung, men alternativet kan vara att barnet inte överlever. Eftersom de yngre barnen adopteras inom Slovakien är det främst äldre barn eller barn med särskilda behov och syskongrupper som är aktuella för internationell adoption.

Uppdaterad: 2012-01-17

Uppdaterad: 2012-01-17